NYTT LEGO

”De kommer hit och tar våra jobb”.

Jag kommer fortfarande ihåg styrkan, med vilken orden spottades ur min klasskamrats mun. Jag minns hur jag nickade förstrött och fortsatte gå. Jag slog bort tanken och koncentrerade mig på fötterna som hade börjat bli trötta efter den långa tipspromenaden. Tankarna om vad min vän hade sagt, kom inte tillbaka förrän ett par år senare. Plötsligt började jag tänka på den där idrottslektionen och vad som hade sagts under den timmeslånga tipspromenaden.

 

Som 13-årig pojke med rosiga kinder och huvudet fortfarande fullt med barnprogram var det inte lätt att bemöta min kompis påstående om att invandrare kommer till vårt land och förstör vår trygga tillvaro. Snarare beundrade jag personer som ens hade en åsikt om någonting. Jag var något som idag skulle kallas ”late bloomer” och det var inte förrän i slutet av högstadiet som jag började bilda mig en egen bild av begreppet invandrare.

 

I min högstadieskola, i den lilla staden Skänninge, fanns det under denna period två personer av annan etnicitet. Tankarna om folks likheter och olikheter hade inte präntats in i våra hjärnor, och det kanske var tur. Vi levde i en trygg bubbla långt ifrån det som politikerna kallade problemområden och segregation. Det vi inte visste var att vi var en del av segregationen. Varför annars fanns det endast två invandrare på vår skola?

 

Idag gick tidningen Expressen ut med en film som visar Sverigedemokraternas riksdagsman Erik Almqvist gräl med bland annat komikern Soran Ismail. Filmen dokumenterar hur Almqvist slänger sig med ord som ”Blatte-jävel”, ”Babbare” och ”Hora”. Filmen har väckt starka reaktioner runt om i landet och Almqvist själv har bett om ursäkt för sitt agerande.

 

Jag hoppas så innerligt att detta kommer innebära lägre siffror för Sverigedemokraterna i nästa oppinionsmätning. Jag är däremot tveksam om det faktiskt kommer vara så. Med allt det hat som sprids både över internet och i det verkliga livet, där vita kränkta män uttrycker sin sorg över hur det svenska samhället har utvecklats, är jag osäker på om befolkningen i Sverige tycker att Almqvists uttalande i filmen är lika oacceptabelt som jag hävdar att det är.

 

Det jag med säkerhet kan säga är att jag måhända var en ”late bloomer” som 13-åring. Erik Almqvist är det fortfarande.