NYTT LEGO

”De kommer hit och tar våra jobb”.

Jag kommer fortfarande ihåg styrkan, med vilken orden spottades ur min klasskamrats mun. Jag minns hur jag nickade förstrött och fortsatte gå. Jag slog bort tanken och koncentrerade mig på fötterna som hade börjat bli trötta efter den långa tipspromenaden. Tankarna om vad min vän hade sagt, kom inte tillbaka förrän ett par år senare. Plötsligt började jag tänka på den där idrottslektionen och vad som hade sagts under den timmeslånga tipspromenaden.

 

Som 13-årig pojke med rosiga kinder och huvudet fortfarande fullt med barnprogram var det inte lätt att bemöta min kompis påstående om att invandrare kommer till vårt land och förstör vår trygga tillvaro. Snarare beundrade jag personer som ens hade en åsikt om någonting. Jag var något som idag skulle kallas ”late bloomer” och det var inte förrän i slutet av högstadiet som jag började bilda mig en egen bild av begreppet invandrare.

 

I min högstadieskola, i den lilla staden Skänninge, fanns det under denna period två personer av annan etnicitet. Tankarna om folks likheter och olikheter hade inte präntats in i våra hjärnor, och det kanske var tur. Vi levde i en trygg bubbla långt ifrån det som politikerna kallade problemområden och segregation. Det vi inte visste var att vi var en del av segregationen. Varför annars fanns det endast två invandrare på vår skola?

 

Idag gick tidningen Expressen ut med en film som visar Sverigedemokraternas riksdagsman Erik Almqvist gräl med bland annat komikern Soran Ismail. Filmen dokumenterar hur Almqvist slänger sig med ord som ”Blatte-jävel”, ”Babbare” och ”Hora”. Filmen har väckt starka reaktioner runt om i landet och Almqvist själv har bett om ursäkt för sitt agerande.

 

Jag hoppas så innerligt att detta kommer innebära lägre siffror för Sverigedemokraterna i nästa oppinionsmätning. Jag är däremot tveksam om det faktiskt kommer vara så. Med allt det hat som sprids både över internet och i det verkliga livet, där vita kränkta män uttrycker sin sorg över hur det svenska samhället har utvecklats, är jag osäker på om befolkningen i Sverige tycker att Almqvists uttalande i filmen är lika oacceptabelt som jag hävdar att det är.

 

Det jag med säkerhet kan säga är att jag måhända var en ”late bloomer” som 13-åring. Erik Almqvist är det fortfarande.

 

Imorgon natt är det då dags. Obama for president. Ja i alla fall. Jag skrev en liten krönika härom dagen om Obamas kärleksrelation till stormen Sandy. 

Håll till godo!

 

Hon kom som ett yrväder en oktoberafton. 

Stormen Sandy, som slog till mot Amerikas östkust i tisdags, förde med sig stor förödelse. Värst drabbades New Jersey som, enligt rapporter nu mer liknar en  krigszon än en välmående stad. Hus har rasat samman och vägarna har förvandlats till forsar. 

Sandy blev en av de värsta naturkatastrofer som New Jersey varit med om på decennier.

 Det har spekulerats mycket kring hur stormen Sandy kommer påverka presidentvalet som äger rum nästa vecka. Jag själv har, i min enfald, tänkt att: en storm en vecka innan valet kan väl inte förändra oppinionssiffrorna nämnvärt?

Nu har de första siffrorna efter stormen kommit och det visar sig att jag haft fel. Stödet för Obama har ökat med 2,3 procentenheter.

Det har visat sig att USA:s befolkning anser att Obamas agerande under och efter stormen har påvisat att Obama bryr sig om sitt folk. Att han vet vad folket behöver i svåra tider.

 Själv kan jag inte tycka att Obama har agerat så fantastiskt som siffrorna visar. Han åkte till Atlantic City och kramade ett par drabbade personer. Det är inte ett Jens Stoltenberg-agerande om jag får säga mitt. Snarare säger dessa siffror något om USA:s vilja att vända kappan efter vinden.

 Men. Oavsett vad jag tycker om Obamas agerande när det gäller Sandy, är han trots allt värd varenda procentenhet. Obama är den första amerikanska president som jag kunnat säga för en bra politik och jag hoppas självklart att han vinner över den homofobiske, kvinnohatande översittartypen Romney.

 Med detta vill jag säga att det nog kommer något gott ur allt det onda. Om Obama vinner valet nästa vecka kommer jag för evigt vara tacksam Sandy.

Jag läste nyss en artikel på aftonbladet om människor som kallades för White Trashs. Artikeln hittar ni HÄR.

För er som inte orkar läsa handlar den sammanfattningsvis om hur det här ordet har fått en fruktanvärd effekt de senaste åren. Barn från akademikerfamiljer använder White Trash som ett skällsord till barn vars föräldrar inte har en universitetsutbildning i ryggen.

Jag blev TAGEN av den här texten och började rannsaka mig själv. Jag har använt ordet många gånger i sammanhang som inte är lika extrema som de som nämns i artikeln, men jag HAR använt det. Ärligt talat utan att tänka på ordets innebörd och verkningar. 

Förresten (nu spinner jag vidare i mina egna tankebanor, hoppas ni kan hänga med) är det FÖRJÄVLA konstigt att många av de som tycker att alla människor är lika mycket värda, oavsett kön, religion, sexuell läggning, ja ni vet... (JAG TILLHÖR DESSA MÄNNISKOR), ser ner på människor som INTE tycker att alla är lika mycket värda.

Slutsats: Nästan alla människor har någon de ser ner på.

 

MVH

 

Albin 13 år

Men DÅ säger jag välkommen till den här bloggen, med det fruktansvärt usla namnet Nytt Lego. Ett namn som jag för övrigt snott från en låt av det, en gång så fantastiska bandet Den Svenska Björnstammen.

Tanken med den här bloggen är att jag ska få skriva av mig en massa dumheter och okloka betraktelser. När man skriver journalistiskt får man inte lägga in egna värderingar och ha ett sjaskigt språk, ja ni vet. Dessutom ska man undvika att skriva ordet MAN, i den mån det går och jag ser nu att jag redan använt det FYRA gånger i det här inlägget.

Jag kanske ska nämna det att jag pluggar journalistik, om ni inte visste det. Det är därför jag tjatade om hur man (oj, nu skrev jag det igen) ska skriva på ett korrekt sätt.

 

SKIT SAMMA.

 

Jag hoppas att det finns någon som vill läsa de icke-journalistiska texterna som kommer skrivas i den här bloggen.

 

För att det ska bli en riktig PANGSTART för den här bloggen så ska jag tipsa om tre saker:

1. podcasten VÄRVET. Den bästa podcasten för tillfället som består av mediemänniskan Kristoffer Triumf som intervjuar andra mediemänniskor i en dryg timma. Det är roligare än det låter, jag lovar.

2. Serien Torka aldrig tårar utan handskar. Jag behöver inte ens skriva varför. Finns att se på SVT play ett litet tag till.

3. Året runt-däck. Varför? Du slipper ligga på knä i två timmar och förfrysa fingrarna i samband med däckbyte. (Detta gjorde jag igår så jag VET!)